för ett par dagar sen trillade det ner ett brev på hallgolvet. det var från mitt och natans fadderbarn, och den här gången var det inte bara en vanlig datorskriven uppdatering, utan ett handskrivet brev med en liten teckning. jag blev så himla rörd och kikar på det gröna pappret hela tiden. alla borde sponsra ett barn! både för att hjälpa och för att få mer förståelse. har man inte råd kan man, som jag med natan, dela med någon annan. delad glädje är ju faktiskt dubbel glädje. nu ska jag börja skriva ett svar till den lilla nioåriga flickan i kambodja. åh.
Så himla fint.
SvaraRadera