i karlskoga, där jag är född, säger man att någon som inte riktigt vågar är vekommen. jag gillar det ordet och jag tycker det beskriver mig ganska bra. jag är alldeles för blyg för mitt eget bästa, men jag hoppas råda bot på det med den här bloggen!
jag bor i en hundraårig villa med min hund, sambo och svärmor. mina rum fyller jag till bredden med loppisfynd och väggarna är fulla av vintageklänningar.
om du vill säga mig något kan du göra det på facebook eller via malin.radegard(at)gmail.com
hur människan som bodde här innan kunde byta ut ticka-beslagen mot opersonliga vita knoppar, måla hälften av köksskåpen matt vita och täcka över köksskivan med marmormönstrad plastfilm kommer jag nog aldrig förstå.
ja, eller hur. själva plasten gick bort hur lätt som helst.. nu är det bara projekt skrubba-bort-limrester-tills-det-nästan-svartnar-för-ögonen kvar. puust.
Skönt att det bara var plastfilm i varje fall så ni kunde ta bort den illa kvickt.
SvaraRaderaja, eller hur. själva plasten gick bort hur lätt som helst.. nu är det bara projekt skrubba-bort-limrester-tills-det-nästan-svartnar-för-ögonen kvar. puust.
SvaraRaderaÅh vilken tur att de inte bytt ut hela bänkskivan! Vilken skatt det gömde sig där under!
SvaraRaderaibland undrar man ju alltså..
SvaraRaderaSV: Kul att höra! Vår fina Perstorpsskiva var också övertäckt när vi flyttade in. Med en läskig beige plastmatta. Smaken är onekligen som baken.
SvaraRadera