jag har alltid haft lätt att gråta. jag var ett väldigt känsligt barn och reagerade på händelser därefter. ganska tidigt kom jag på att man kan utnyttja tårarna och lärde mig därför att framkalla dem. oftast rann det till efter att jag börjat tänka på sorgliga saker, som när mina kattungar blev överkörda -92 och hamnade i katthimlen eller att min farfar dog innan jag fyllt ett.
ganska klyftigt att tänka sådär när man är en fyra år. mamma kallade det för krokodiltårar, eller kallar kanske man ska säga. det är nämligen så att om man väl lärt sig att automatiskt börja gråta så fort man tänker på något sorgligt så kan man inte sluta. jag känner tårarna bakom ögonlocken för minsta lilla känslosvall. spelar ingen roll om jag är glad, trött, ledsen, arg, överraskad, rörd eller förvirrad.
därför var det kanske inte så konstigt att tårarna bokstavligen började spruta i torsdags, när jag upptäckte att mina två små söta hamstrar slogs så sågspånet blev blodigt.
fast dom mår bra nu såklart. i varsin bur. någon uppföljare på springa-i-hjulet-tillsammans-filmen lär det inte bli, dock.
| i karlskoga, där jag är född, säger man att någon som inte riktigt vågar är vekommen. jag gillar det ordet och jag tycker det beskriver mig ganska bra. jag är alldeles för blyg för mitt eget bästa, men jag hoppas råda bot på det med den här bloggen! jag bor i en hundraårig villa med min hund, sambo och svärmor. mina rum fyller jag till bredden med loppisfynd och väggarna är fulla av vintageklänningar. om du vill säga mig något kan du göra det på facebook eller via malin.radegard(at)gmail.com | vekommen; förlägen, blyg, generad, brydd, försagd, tafatt, rådvill |  |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar