nu har det gått exakt två veckor sen natan flyttade till karlstad för att plugga. två ynka veckor, men det känns som flera år. från början var min största oro att jag skulle inse hur bra det gick att vara ifrån varandra och trivas med att vara ensam, jag brukar nämligen komma på sånt. så hemsk. dock blev det raka motsatsen den här gången. allt är bara så jädra grått och deppigt.
jag klarar inte av att bo själv. jag är mörkrädd och mesig, lat och omotiverad. orkar inte sortera sopor eller boka tvättid bara för min egen skull. laga mat är ju inte heller roligt helt allena. och vad är meningen att göra fint hemma när ingen ser? vem ska man berätta alla dagens små händelser för? jag förstår inte det här alls. jag dör särbodöden, helt enkelt.
ska försöka rycka upp mig. senare. resten av kvällen fortsätter jag nog att sitta och bara stirra in i väggen.
| i karlskoga, där jag är född, säger man att någon som inte riktigt vågar är vekommen. jag gillar det ordet och jag tycker det beskriver mig ganska bra. jag är alldeles för blyg för mitt eget bästa, men jag hoppas råda bot på det med den här bloggen! jag bor i en hundraårig villa med min hund, sambo och svärmor. mina rum fyller jag till bredden med loppisfynd och väggarna är fulla av vintageklänningar. om du vill säga mig något kan du göra det på facebook eller via malin.radegard(at)gmail.com | vekommen; förlägen, blyg, generad, brydd, försagd, tafatt, rådvill |  |
Åh hjärtat! Jag förstår dig precis. Känns inte som någon mening med att fixa fint, äta gott eller knappt ens duscha. Men man får rutin på det till slut. Bjud hem vänner på fika. Ta foton till bloggen på hur tjusigt du har det osv. Snart kommer du in i det. Under tiden skickar jag lite kärlek! <3
SvaraRadera